Sarakka

Mitt företagsnamn har jag lånat från Sarakka som var en av kvinnornas gudinnor i samisk mytologi. Tecknet för Sarakka finns på en spåtrumma. Det finns lika många olika tecken för Sarakka som det finns tecknare. Alla trummor och ristningar är olika.

SARAKKA
Kvinnorna hade särskilda gudinnor , akkorna, Madderakka och hennes tre döttrar Sarakka, Juksakka och Uksakka. De bodde under kåtan.
Sarakka var främst de havande kvinnornas gudinna. Både män och kvinnor offrade till henne. Samerna hade henne “alltid på tungan och i hjärtat”
Namnets första del kommer av ordet saret som betyder klyva och syftar till ett i ena änden kluvet vedträ. Enligt seden skulle man för att underlätta födelsen hugga ved till Sarakkas ära. Denna ved var helig och fick inte brännas. Samerna dyrkade henne under barnsängstiden.
Förutom kvinnorna skyddade hon även renkorna vid deras kalvning och lindrade deras födslosmärtor. Hon verkar ha haft störst betydelse under själva födelsen. Sarakka troddes känna samma smärtor som barnaföderskan själv.
Barnsängskvinnorna drack Sarakka-vin före förlossningen. Efter förlossnigen åts Sarakka-gröt tillsammans med de närvarande hustrurna. Sedan hölls ett gästabud till Sarakkas ära.
I gröten sattes tre pinnar, en kluven på vilken tre ringar hängdes, en svart och en vit.
Dessa lades under dörren under 2-3 dygn. Fann man därefter att den svarta pinnen var borta trodde man att antingen modern eller barnet skulle dö. Om den vita pinnen var osynlig skulle båda leva.
I Sarakkas gröt kunde man också lägga en liten båge och pil, som sedan hängdes upp på barnets vagga, för att barnet om det var en pojke, skulle bli en duktig jägare.

NÅJDEN och TRUMMAN
Den samiska spåtrumman hade en central religiös funktion i samiskt liv, men den kristna omvärlden missuppfattade den och kallade den trolltrumma.
Idag finns ett sjuttiotal trummor bevarade av de hundratals som fanns i varje familj. Nitiska missionärer tvingade till sig trummorna med hot och brände dem i början av 1700-talet.
Det viktigaste källmaterialet om trummans funktion och samernas religion finns bland de skrifter som missionärerna skrev som ett led i missionsarbetet. Dessa är naturligtvis mycket färgade av deras negativa inställning till samisk religion och trumman.
Trummorna finns i två huvudmodeller, skåltrumma och ramtrumma. Virket till båda var tall eller gran. Virket till ramen böjdes i en båge och syddes ihop. Till skåltrumman togs en rotknöl eller utväxt som formade trumkroppen. Skinnet som spändes över trumman kom från speciella djur, en steril renko, en renko utan kalv eller från en kalv. På det glatta skinnet ristades eller målades det kosmos man levde i.
Trummans bildvärld utgjorde en slags karta över kosmos och gjorde dert möjligt att orientera sig i både den här världen, i gudarnas värld och i dödsriket. Här finns de viktigaste djuren avbildade; vild- och tamrenen, rovdjuren som hotar dem. Näringarna blir tydliga; jakten, fisket med båt och nät och renskötseln. Fjäll och sjöar syns. Människor, gudar och gudinnor, liksom vistet med kåtor och förrådsbodar. Figurerna visar också den främmande religionen och samhället som börjat tränga på.
I hushållen användes inte trumman för att försätta sig i trans utan i vardagen, för att utröna hur livet skulle forma sig. Skulle jakten fall väl ut? Var kunde renhjorden hittas? Hur skulle väderleken bli? Skulle livet bli gott?

Enligt den samiske nåjdens uppfattning fanns tre huvuddelar: livet, anden och själen. Med anden menade man inget annat än andningen. Livet betydde blott kroppens rörelseförmåga.
Livet tycks dock inte försvunnit fullständigt vid dödsögonblicket enligt deras uppfattning.
Möjligheten att återvända till livet bevarades så länge skelettet fanns kvar. Offerdjur, såsom björn placerades därför med skelettets ben i naturlig ordning. Man trodde att gudarna kunde “låta kött ånyo växa på benen”
Själen var löst förenad med kroppen och kunde under livstiden lämna sin boning under sömn, dvala eller sjukdom. Då kunde hon även anta annat än mänsklig gestalt. Nåjdens själ var synnerligen benägen för såna förändringar.
Nåjden, samernas religiöse expert, och i många familjer husfadern, använde trumman.
Kvikkjokksprästen Samuel Rheen skrev 1671 att trumman användes av fyra orsaker:
1.     För att ta reda på hur det står till på andra platser.
2.     För att få kunskap om lycka och olycka, hälsa och sjukdom.
3.     För att bota sjukdomar.
4.     För att få reda på vilken gud man skulle offra till.
Det första sättet var förbehållet nåjden. Nåjden använde trumman som ett hjälpmedel för att komma i extas, något som var nödvändigt för att han skulle kunna göra resor till de andra världarna och där förhandla med någon gud eller avliden, uppgifter han var specialist på. På det sättet förmedlade han kontakt mellan de levande, avlidna och gudarna.

JUKSAKKA
Juksakka (båggumman) hade som främsta uppgift att förvandla en flicka till en pojke i moderlivet.( Man trodde att alla foster var flickor från början.) För att hon skulle göra det måste man offra till henne. Samerna offrade flitigt till henne då de hellre ville ha pojkar än flickor. Flickor hade de ingen hjälp av på sina jaktfärder. Juksakka avbildas ofta med en båge i handen och tycks ha utvecklat pojkar till duktiga bågskyttar.
I Sarakkas gröt, som åts efter födseln, kunde man lägga en liten båge och pil, som sedan hängdes upp på barnets vagga, för att barnet om det var en pojke, skulle bli en duktig jägare.

UKSAKKA
Uksakka (dörr-gumman) bodde under kåtans dörr.
Hon vaktade dörren och hjälpte föräldrarna vakta barnen. Vid födseln var det hennes uppgift att motta barnet i dess inträde i världen. Uksakka beskyddade barnet, särskilt när det skulle ta sin första steg, så att det inte skulle falla och göra sig illa. Man offrade drycker åt henne på marken vid hennes bostad under kåtadörren.

BEAIVI
Solen eller solguden. På vissa trummor avbildas solen i trummans centrum som en romb där fyra linjer utgår från hörnen liksom solstrålar. Linjerna har tolkats som Nåjdens makt att styra de fyra hörnen av universum, och de fyra väderstrecken.
Beavi framställs ibland som en manlig gud men oftast som kvinnlig. Eftersom vinterhalvåret domineras av mörker i nordkalotten är det konstigt att solen var högt värderad och spelade en stor roll i naturreligiösa sammanhang. Man offrade oftast en vit vaja (honren) för att försäkra sig om att solen skulle återvända efter den långa perioden av vintermörker när solen inte steg över horisonten. När solen kom tillbaka smorde man smör , som smälte i solens sken, på dörrposterna, som ett offer till Beavi. Det skulle stärka henne under återhämtningen och ge henne krafter att stiga högre och högre på himlen. Vid sommarsolståndet band man ringar av löv och blommor som hängdes upp till hennes ära. Man åt också smör vid dessa tillfällen som symbolisk måltid. Beaivi var frukbarhetsgudinnan som fick arktis att leva upp igen. Växterna grönskade, renarna trivdes, kalvade och gav så trivsel och välstånd åt människorna.
Vid Beaivis återkomst bad man även för de sinnessvaga då man ansåg att psykoser och depressioner framkallades av den mörka vinterperioden när solen var helt frånvarande.

HORAGALLES, Tiermes – Torsgubben , Åskguden
Kallades den starkaste och våldsammaste av naturkrafterna. Han kunde vara rasande och farlig för människor och djur. Sin kraft visade han genom mycket dåligt väder och kunde ställa till med skogsbränder. Man ansåg honom också vara frukbarhetsgud då han med sin kraft kunde vara en åskskur efter en torrperiod. Med sitt livgivande regn gjorde han att marken grönskade igen. Med sin pilbåge, regnbågen, fördrev han onda andar och troll. Han var också nåidens beskyddare på dennes färder i andra riken.

BIEGGOLMAI vindmannen
levde i luften. Han var vädrets kraft och hade makt över vinden, regnet och snön. Han var kraften som kunde blåsa upp till storm men han kunde även blåsa behagliga vindar. Han hade vindarna instängda i en berghåla någonstans högt uppe i fjället och släppte ut dem när det skulle blåsa. Sedan skyfflade han in vindarna igen med sin skovel när vinden mojnade. Han avbildas med sina skovlar i handen som han använde för att skyffla vindarna.
Ernst Manker skrev: " Bitande vass for han över fjällvidderna, och i vissa dalpass, där man hade sin väg, kunde ingen stå emot honom, när han var på det humöret. Men han kunde också blåsa lagom, lent och behagligt. Han kunde blåsa svalka, när solen var för het. Och han förde vittring och läten med sig åt den fångstman eller renskötare som var i lä, undan vinden. Sina vindar hade Bieggolmai instängda i en stor berghåla någonstans; han släppte ut dem när det skulle blåsa och skyfflade in dem med sin skovel, när det mojnade och skulle bli stillt."

RADIEN-ATTJE, Jubmel, Ibmel eller Vearalden Olmmai

Samernas högsta gud, den som rådde över världen var den kraftfullaste av de överhimmelska makterna. Himmelens gud härskade över kosmos. Till hans ära reste man varje år en offerpåle, som symboliserade världspelaren som gick från jorden upp till polstjärnan, natthimmlens fixpunkt, och bar upp himmlavalvet.Han räknades som en fruktbarhetsgud som gav renlycka och skapade människoämnet som sedan av andra gudar fördes till livmodern och gjordes till foster.
Radien-attje framställs ofta som huvudfiguren i en treenighet som förutom hans själv består av hans hustru Radien-akka(Materakka, urmodern) och deras son Radien-pardne. Sonen fick kraft av sin far att skapa allt nytt liv på jorden. På faderns befallnings sände han barnsjälarna till de tre akkorna, Sarakka, Uksakka, Juksakka. Björnen var hans hund på jorden.

BJÖRNEN

Björnen ansågs vara de allra heligaste djuret. Han var stark som 12 män och klok som en människa. Han kunde se och höra allt och medlade mellan himmel och jord. Det sägs också att björnen hade betydelse vid äktenskap skulle knytas då man svor eden och knöt kärleksband på fällen.
Björnen nämndes inte gärna vid sitt egentliga namn eftersom man trodde att det skulle vredga honom. Han kallades därför exempelvis skogens husbonde, bergsgubben, den vise mannen, det heliga djuret och Ibmels hund. Jakten omgärdades av många ceremonier som leddes av nåjden. Man visade sin vördnad för björnen genom jakten och festen som hölls när man dödat honom. För att björnen skulle återuppstå begravdes han med alla ben exakt i den ordning de suttit på den levande björnen. Då skulle den låta sig dödas igen.

TJÄDER och andra fåglar

När man sköt en fågel skar man av de fyra längsta fjädrarna på vänstra vingen och kastade på det ställe där fågeln sköts.
Länkar till mer om förkristen samisk religion mm
Lodisjädne, fågelmodern var den som härskade över alla fåglar. Barbmoakka hjälpte henne och skyddade alla flyttfåglar. Tranan var den flyttfågel som talade om att våren närmade sig. Tranan skulle berätta för Barbmoakka hur många flyttfåglar som dött under året. Då fick Barbmoakka hjälp att bestämma hur många fåglar hon kunde sända ut i världen den våren och hur många som skulle stanna hos henne.